Vi frågade sociologen och författaren Roland Paulsen om orsaken till oro bland unga. Han svarar i mejl med några citat ur sin bok ”Tänk om: en studie i oro”.
”Men gällande barns psykiska hälsa finns åtminstone ett land till som länge samlat data bortom de psykiatriska diagnoserna: Sverige.
Och även här är bilden allt annat än ljus. Bland barn som ringer till BRIS telefonväxel för att be om hjälp är psykisk ohälsa i dag det vanligaste samtalsämnet. Detta är nytt och återspeglas i den data som Folkhälsomyndigheten samlat sedan 1985. I Sverige har förekomsten av psykosomatiska problem drastiskt ökat bland elvaåringar sedan mätningarna började. Bland tretton- och femtonåringar har andelen med besvär fördubblats. I fråga om sömnproblem, nervositet och nedstämdhet uppger ungefär fyra av tio femtonåriga flickor allvarliga besvär.
Samma utveckling kan konstateras generellt bland höginkomstländer. Även i Statistiska centralbyråns årliga undersökning av levnadsförhållanden har andelen unga vuxna som uppger svåra besvär med ängslan, oro och ångest fördubblats under de senaste tio åren – med dubbelt så hög andel bland kvinnor som bland män.
Trots 200 år av aldrig tidigare skådad ekonomisk och social utveckling säger dagens generationer något helt nytt: det här är vändpunkten. De som nu växer upp kommer att få det sämre. Särskilt gällande materiellt leverne har framtidstron dalat. Både i hög- och låginkomstländer svarar majoriteten att dagens barn kommer få det ekonomiskt svårare än sina föräldrar. I vissa länder som Frankrike och Japan tror bara 15 procent att barnen kommer få det bättre. Även när man frågar yngre personer (födda efter 1982) tror majoriteten i de flesta undersökta länder inte bara att de kommer att få det ekonomiskt sämre utan även att de kommer att leva mindre lyckliga liv än sina föräldrar. [i]
Vad detta skifte i framtidstro innebär kan inte överskattas. Det brukade vara tvärtom. Yngre generationer sa: vi vill inte leva om våra föräldrars liv, vi vill uppfinna ett nytt sätt att leva!
När studentrevolterna svepte över västvärlden med 1960-talets vänstervindar, var revolten riktad mot det samhälle som föräldrarna lämnat efter sig. ”I ett samhälle som tillintetgjort varje äventyr är det enda äventyret kvar att tillintetgöra samhället”, gick det att läsa på Paris fasader. Att tvingas upprepa föräldrarnas inrutade tillvaro, kämpa sig igenom ännu ett liv kluvet mellan arbetets och familjens plikter, var just vad revolten riktade sig emot.
I dag är förhållandet det motsatta. Ungdomsgenerationen – som ofta beskylls för att vara självisk och narcissistisk – oroar sig för att föräldrarnas inrutade liv ligger bortom det möjligas gräns. [ii]
Även för de som lyckas få snurr på ekorrhjulet är det inte säkert att känslan av sammanhang infinner sig. På frågan om huruvida ens jobb bidrar positivt till världen svarar nära hälften att det inte gör det. På en annan enkätfråga som ställts sedan 1950-talet – vad skulle du göra om du vann så mycket pengar att du aldrig mer behövde arbeta? – svarar kring två tredjedelar att de skulle säga upp sig från sina nuvarande jobb.” [iii]
[i] Deloitte, ”The 2017 Deloitte millennial survey: Apprehensive millennials: Seeking stability and opportunities in an uncertain world”, 2017, s. 5, Bruce Stokes, ”A decade after the financial crisis, economic confidence rebounds in many countries”, Pew Research Center, 2018, s. 12.
[ii] Se Carl Cederström, The happiness fantasy, Cambridge: Polity, 2018.
[iii] Frågan har ställts i Storbritannien, Nederländerna och Sverige. I Sverige var de som inte ansåg att jobbet förbättrade världen ovanligt få, bara kring 30 procent. Se David Graeber, Bullshit jobs: A theory, New York: Simon and Schuster, 2018, och Carl Johan von Seth, ”DN/Ipsos: Två av tre anser att deras arbete gör världen bättre”, Dagens Nyheter, 28/12, 2018. För sammanställning av hur många som skulle fortsätta arbeta om de vann på lotta, se Roland Paulsen, ”Economically forced to work: A critical reconsideration of the lottery question”, Basic Income Studies, vol 3, nr 2, 2008.
